Category Archives: Spel

Recensioner och även nyheter för TV-spel.

Tales of Zestiria (PS3) – Recension

151026074344701194Det är sannerligen ett mirakel att jag har kommit hit till denna stund och pratar om ‘Tales of Zestiria’. Denna RPG från Bandai Namco står ut från andra spel som jag har spelat på PS3:n och gör mig nyfiken att utforska resten av ‘Tales’-serien.

‘Tales of Zestiria’ har en utmärkt story, fylld med färgglada och charmiga karaktärer och en balanserad ton. Jag har skrattat, skrikit och gråtit under 40 timmar av spänning och underhållning. Trots några få nackdelar är det här nog den bästa spelstoryn jag har upplevt sen ‘The Last of Us’ – och du vet hur mycket jag älskar ‘The Last of Us’.

Världen runt omkring dig är imponerande vacker. Miljön har en stor skala och det finns mycket att göra. Vill du slåss mot monster? Finns precis där. Vill du hitta och utforska en hemlig grotta? Finns precis där. Vill du höra vad folk säger och tycker? Finns precis där. Möjligheterna tar aldrig slut. Man håller sig själv sysselsatt ganska länge.

Spelstilen överraskade mig på ett par, olika sätt. I början kändes stridssystemet lite stelt och komplicerat. Men när handlingen rörde sig framåt blev jag mer och mer anpassad, och det slutade med att jag hade den roligaste tiden i mitt liv.

Oj, jag glömde nästan! Musiken är suverän och guld värd. Man vill ju ha lite bra bakgrundsmusik när man äventyrar. De olika ledmotiven uttrycker varierande känslor och tankar, även om man bara vandrar omkring på en äng eller liknande.

SISTA ORDEN
Med en spännande story som denna och ett beroendeframkallande stridssystem får man inget mindre än en oförglömlig upplevelse från ‘Tales of Zestiria’.

10/10

Red Dead Redemption (PS3) – Recension

Red_Dead_RedemptionHar du någonsin föreställt dig Grand Theft Auto i vilda västern? Det är vad Rockstar Games gjorde med ‘Red Dead Redemption’, en öppen värld som ska ödsla din dyrbara tid på det bästa, möjliga sättet. Jag har aldrig personligen ens rört ett Rockstar-spel, men faktumet att jag älskar westerngenren fick mig att gräva djupare.

Du tar kontroll över John Marston, en före detta fredlös brottsling som måste ta upp pistolerna igen och upprätta sina misstag genom att hitta och döda medlemmarna i hans gamla gäng.

Storyn gör många oväntade saker och har en bra relation med den öppna världen. Handlingen, från början till slut, i sin helhet, har ett bra budskap att sända ut, även om det vore olagligt att döda folk i det verkliga livet. Det finns mycket att göra och utforska, allt från att hjälpa främlingar till att möta någon idiot i en duell. Även om det finns en viss gräns känns världen så stor och verkligen imponerande från en visuell synpunkt. Det är kul att bara rida häst eller gå in i en saloon och dricka whisky (saker som man inte kan göra i verkligheten). Spelet tvingar dig aldrig att utföra uppdrag eller liknande. Du är fri som en fågel. Eller fri som en fredlös cowboy, rättare sagt…

Spelet lägger allt i dina händer. Dina val påverkar miljön. Om du väljer att hjälpa folk och göra hjältedåd blir din heder större och du anses som en hjälte. Men om du bestämmer dig att råna, kidnappa eller mörda folk – ja, det är ganska uppenbart vad som händer då.

Eftersom man är en cowboy får man såklart pistoler, gevär och… ett lasso. Alla vapen som du får och köper är bevarade i ett ”vapenhjul”, ett vapenförråd helt enkelt. Men, även om jag gillar vapenhjulets funktion, finns det en sak som stör mig: knytnävarna. Om man vill använda sina nävar, för att slåss, måste man välja dem som ett vapen från vapenhjulet. Varför inte bara ha en separat knapp för närstrid? Naughty Dog gjorde så med ‘The Last of Us’…

Sen finns det också ”Dead Eye”, där tiden saktas ner med ett enkelt knapptryck och man får större chans att skjuta ihjäl sina fiender. Personligen använde jag inte Dead Eye lika mycket som jag hade förväntat mig. Kanske jag var för upptagen med att kidnappa horor…

I början tyckte jag att det var lite svårt att rida häst, speciellt styrningen. Dessutom får man chansen att åka hästvagn, vilket är svårt och irriterande så in i helvete! Så min rekommendation till dig är att aldrig åka hästvagn. Tacka mig senare.

SISTA ORDEN
‘Red Dead Redemption’ ger oss mycket, nog mycket för att inte lämna huset. Den berättar en interaktiv berättelse om hämnd och upprättelse i en öppen värld, den bästa man har upplevt hittills.

9/10

Håll utkik för min recension av ‘Tales of Zestiria’ inom — äsch, jag vet inte när! Håll bara utkik för den, okej?

One of Us…

Grejen med mina spelrecensioner är att det inte är sprillans nya spel som jag pratar om. Men jag kan inte fatta varför jag spelar det här spelet just nu!

The-Last-of-US

‘The Last of Us’ kom ut 2013 och är ett Playstation-exklusivt överlevnads-postapokalyptiskt spel utvecklat av Naughty Dog.
Folk har bara sagt bra saker om ‘The Last of Us’, så när jag hittade den i en butik i Luleå tog jag snabbt upp plånboken och sa: ”Northon köpa ‘Last of Us’!”

PRESENTATION
Spelet utspelar sig i en postapokalyptisk värld orsakad av en infektion som förvandlar folk till muterade zombiemonster. Man spelar som smugglaren Joel, som får i uppdrag att eskortera en ung tjej kallad Ellie igenom landet.

Jag har spelat många spel i mitt liv, och ‘The Last of Us’ är den första som har effektiv handling. Utvecklarna gjorde ett fantastisk jobb med dramat, känslorna och realismen i en mörk värld som den i ‘The Last of Us’. Handlingen tar oväntade vändningar, så man vet inte vad som ska hända sen.

Troy Baker skiner som Joel. Personkemin mellan han och Ellie är höjdpunkten i spelet. De är båda intressanta, underhållande på sina egna sätt och man vill se dem överleva. Men Ellie stjäl scenen. När man först träffar henne börjar man sakta att gilla henne. Ju mer man spelar, desto bättre lär man känna henne.

Grafiken är imponerande vacker. Man kan se detaljerna i karaktärernas ansikten och i miljön. Atmosfären känns verklig. Mörka, kolsvarta platser är mer effektiva, eftersom de ger en obehaglig känsla.

GAMEPLAY
Man har sina skjutvapen – pistoler, hagelgevär, revolvrar osv. Ganska simpelt. Men ammunitionen är begränsad och ibland när man skjuter skallarna av fiender inser man snart att vapnen är tomma. Närstridsvapen som basebollträ och annat är ett alternativ om en fiende (människa eller zombie) springer mot dig. Men vilket som, blodspill är alltid där.

Du kan inte fatta hur många gånger jag dog i det här spelet. Första gången var ett dumt, idiotiskt misstag. Alla gånger efter det berodde på att en blind zombie dödade mig. Om och om och om igen!
Men det är det som jag älskar med spelet: det är utmanande. När man väl är klar kan man andas ut.

SISTA ORDEN
‘The Last of Us’ har en fantastisk, känslosam handling som stöds av spännande gameplay och imponerande grafik.

10/10

En film baserad på ‘The Last of Us’ låter som en bra idé men nästan alla TV-spelsbaserade filmer har inte fått mycket plus. Vi får se hur det blir med det…

BRUM! B-B-R-RUMM!!

Å, Satan i helvetet, det var länge sen.

För nästan en vecka sen (en och en halv vecka före skolavslutningen) tvingades vi (jag) att… shoppa…

Det är hemskt, jag vet.

I alla fall, under denna ”shoppingturné” i Luleå stötte vi (ja, vi) på en liten bilträff. Okej, kanske jag använder ordet ”liten” på fel sätt…

005

Fast &… Fast? Fast.

002

Look at me, I’m Winston Churchill!

Minns du den där Cliffjumper look-a-liken som jag skrev om för ett par år sen?

001

För er som inte fattar vad jag menar: Bumblebee och Cliffjumper ser exakt likadana ut, fast med egna färger. Förstått?

008

Se upp, Bumblebee! Lockdown är här för att säga varför han inte bryr sig.

Och här slutar all Transformers-trivia.

010

Nice ass.

014

Efter shoppandet som kändes som evigheter köpte jag (alltså jag, yours truly) ‘The Last of Us’, ett post-apokalyptiskt överlevnadsspel från Naughty Dog. Min åsikt ska bli avslöjad i min kommande recension.

Spoiler alert: den är ganska positiv…

Revengeance Is Mine!…

Årets första spelrecension, för ett spel som kom ut 2013.

Metal-Gear-Rising-Revengeance-Gets-Impressive-Cover-Artwork-2

‘Metal Gear Rising: Revengeance’ är en del av Metal Gear-serien från Konami. Jag har aldrig spelat ett Metal Gear Solid-spel i hela mitt liv, det ska du veta. Jag vet i alla fall att det här spelet är ganska annorlunda i jämförelse med Metal Gear Solid. Men omslaget ser lovande ut, precis som hela det här spelet.

PRESENTATION
Man spelar som Raiden, en cyborg som ska försöka stoppa ett militärföretag från att göra barn till cyborgs. Det är ajabaja.
Spelets story överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att jag skulle vara så intresserad av det. Raiden är en stor höjdpunkt, speciellt hans förflutna, före han blev en cyborg-badass.

Det finns mycket rolig humor spritt över storyn. Dialogerna mellan Raiden och de andra karaktärerna är både seriösa men även roliga, på ett mörkt och konstigt sätt.

Musiken är otroligt fantastisk. Den har en episkt ton, blandat med rock and roll. Jag ska nog köpa soundtracket nu för det här spelet. Jag kanske inte gör det men jag tänker på det i alla fall.

De flesta boss-fajterna tyckte jag var ganska enkla (på easy i alla fall) men den sista bossen är den svåraste, på alla svårigheter. Jag fick googla hur man skulle vinna och efter kanske 5 försök så vann jag äntligen. Men du kommer att hata den där bossen, tro mig.

GAMEPLAY
Tänk efter nu. Du är Raiden, du har ett svärd och cyborg-snubbar springer mot dig. Vad gör du? Du skär dem i hundratals – kanske även tusentals bitar. Det är det man gör mest. Man känner sig som en riktigt cyborg-badass, eftersom man är det.

Men man måste inte använda svärdet och de andra melee-vapnen, utan det finns även bazooka, handgranater, raketgevär och annat som är helt och hållet värdelöst. Det tar en långsam tid för Raiden att röra sig med ett gevär och även att ladda om efter ett skott. Så min rekommendation är att endast använda svärdet och de andra melee-vapnen du får.

SISTA ORDEN
‘Metal Gear Rising: Revengeance’ är ett våldsamt, roligt och underhållande spel med en häftig och intressant story.

9.5/10

Marvelous…

Det är inte höstlov men det är helg. Varför vänta längre?

007

Lego Marvel Super Heroes är ett spel utvecklat av TT Games som är baserat på både hela Marvel-universumet och Lego, om du inte läste spelets titel. För mig som är ett fan av båda de sakerna hade en rolig stund med kontrollen i händerna.

PRESENTATION
Om Disney, Sony och Fox skulle bli överens med varandra så skulle de göra en film likt det här spelet. Fast utan allt Lego.
Men storyn är ganska lik Marvel Super Hero Squad och man kan förställa sig det spelet i Lego. Då kommer man på att det är exakt som Lego Marvel Super Heroes.

Storyn är ändå bra med sin roliga dialog och högar av karaktärer. Alla från The Avengers, till X-Men, till jäkla Deadpool!

Varje uppdrag har sina hemliga ställen som bara vissa karaktärer kan komma igenom. Då känns de unika och användbara.
Plus kan man skapa sina egna Lego-karaktärer. Kanske en kombination mellan Wolverine och Spider-Man, eller Jean Grey och Mr. Fantastic.

Det fanns lite glitchs också, där bilden fryser och man måste starta om konsolen. Ingen tycker om buggar i spel. Inte ens folk som älskar allt!

Clark Gregg gör rösten åt Agent Phil Coulson, medans Nolan North är återigen Deadpool och Stan Lee är Stan ”The Man” Lee. Tre karaktärer vi älskar och aldrig kommer att glömma.

En del av rösterna känns ganska löjliga, som J. Jonah Jameson. Var är J.K Simmons när man behöver honom?

GAMEPLAY
För att Lego är som ett pussel så måste det här spelet vara ett stort pussel. Ibland vet man inte vad man ska göra för att komma vidare men när man äntligen gör det känner man sig dum. Man blir frustrerad på ett lugnt sätt. Inte som i Sonic Colours där man vill slänga kontrollen i väggen.

Det finns enkel combat, alltså bara att slå med en enda knapp. En knapp som man använder för att byta karaktär, använder man också för att förvandla stora karaktärer som Hulk och Venom. Det finns för i helvete L1, L2, R1 och R2 kvar! Använd dem!

Utanför självaste storyn kan man springa och flyga runt i Manhattan. Där finns det side missions och en massa att göra. Man blir verkligen sysselsatt efter storyn är slut.

Man måste vänja sig vid att flyga och svinga sig i staden, för att man kraschar in i en byggnad eller gör helt fel.

SISTA ORDEN
Man måste vara ett fan av Lego och Marvel för att älska det här spelet, även om man inte är det för att då blir man det.

9/10. Jag kan inte bestämma mig helt men det är min dom så klaga inte…

Rainbow…

Jag hade tänkt recensera ett till Wii-spel men då slog blixten ner och gjorde det omöjligt. Men NU ska jag prata om färger. Jag vet att jag låter som en hippie men ibland måste man låta som en hippie för att kunna överleva.

001

Sonic Colours är, baserat på namnet, ett spel med den ikoniska Sonic the Hedgehog i huvudrollen och en massa färger som gäster. Om du inte visste det så är jag ett stort fan av Sonic.

PRESENTATION
Sonic Colours utspelar sig i en nöjespark skapad av Dr. Eggman. En nöjespark? Vänta bara. Den är i rymden. Det såg du inte komma.
Eggman planerar att använda en utomjordisk arts energi och såklart måste Sonic och Tails stoppa honom.

Låt mig prata mer om handlingen. Det är en jättesimpel story. De försöker inte att göra någon stor grej av det. Alla karaktärerna är som vi känner dem: Sonic är humoristisk, Tails är den smarta, Eggman vet inte hur man gör upp en plan.
Klassiskt Sonic om det fanns något bättre.

Spelet ser underbart ut, med detaljerade bakgrunder och musik som får dig att le. Man åker till andra världar också, till exempel en värld fylld med vatten, en berg-och-dal-bana mm. Varje värld är så unik men svår att sig igenom.

GAMEPLAY
Som Sonic springer man igenom banorna, samlar ringar och blir frustrerad som Sonics spel alltid gör.

Dessa utomjordiska varelser kallade Wisps ger Sonic en unik förmåga. Till exempel Drill som gräver igenom jorden, Laser som förvandlar Sonic till en laser som studsar på väggar osv. Det kan bli svårt att styra sig själv som en Wisp.

Det här spelet blir svårare och svårare per varje värld. En av de sista världarna, Asteroid Coaster, är löjlig som fan. Jag slängde nästan kontrollen ut genom fönstret. Sann historia…

Man blir belönad av succé, såklart. Om man hittar alla röda ringarna kan man låsa upp mer banor i Game Land eller ‘Sonic Simulator’ som är spelets multiplayer-läge. Man kan också spela själv där men det finns en skillnad mellan Game Land och Resten av spelet-land: Det är inte lika roligt.
Jag har inte provat multiplayer ännu men Game Land är inte värt att slösa sin tid på.

SISTA ORDEN
Sonic Colours är imponerande underbart att titta på och har en nostalgisk känsla till alla Sonic-fans men för många frustrerande banor går inte ihop med ett coolt spel.

9/10.

Gamezilla…

Bli nu inte för upphetsad. Det kommer ut ett spel. Ett spel kallat Godzilla. Ett spel som innehåller Godzilla. Exklusivt för PS3. Jag har en PS3. Sammanträffande?

Ja! Yes! Oui! Yippie Kay Yay! Jag har väntat på ett Godzilla-spel för länge nu. Och äntligen händer det…

Nu ska vi seriösa. Spelet ser… okej ut. Nej, man ska inte spela som militära soldater. Man ska vara kungen själv, Godzilla. Men det är EN sak som oroar mig: Kommer det vara värt det?

Jag menar förstås att nå ett viss mål. Utmaningar som att förstöra städer snabbt på en minut eller nåt sånt. Jag hoppas på att få en bra story som täcker Godzillas historik.
Monster-fajter, ja! Det vill jag ha!

Exklusivt för PlayStation 3. Jag läste några kommentarer från folk som inte har en PS3-konsol. De vet väl att det finns någonting kallat DLC…

Stealthy…

Transformers: Age of Extinction kommer snart så före det skulle jag vilja recensera ett till Transformers spel. Nej, det är inte Fall of Cybertron. Det har jag redan gjort. Det är spelet baserat på tredje filmen Transformers: Dark of the Moon. Wii-versionen, alltså…

001

‘Transformers: Dark of the Moon – Stealth Force Edition’ är Nintendos version av High Moon Studios vanliga spel baserat på filmen. Egentligen är det gjort av Behaviour Interactive och det är bara för Wii och 3DS.

PRESENTATION
Spelets story utspelar sig före filmen Dark of the Moon. Megatron ska vakna upp Decepticon lönnmördaren Shockwave. Ungefär så.

Röstskådespelarna gör ett bra jobb. Peter Cullen är, som alltid, bäst som Optimus Prime. Cutscenerna är tecknade där karaktärerna bara rör på armarna. Sa jag att spelet är lat gjord?

GAMEPLAY
Namnet Stealth Force säger allt. Man kan bara vara i fordonsform och i Stealth Force-läge, som man använder för att skjuta fiender. Styrningen är obekväm. Ibland kan man få ett grepp om det men när man kör in i fiender, blir man frustrerad. Joy-sticken på Nunchuck-kontrollen är användbar, men bara i vanligt fordonsform. I Stealth-läge måste man använda pilarna för att rotera runt.

Det 18 ”unika” uppdrag och det ”unika” finns inte där. Ibland är det samma platser, samma saker att göra fast med olika karaktärer, Autobot eller Decepticon. Det finns inget mål. Inget att samla eller få efter ett uppdrag. Inga uppgraderingar man kan få heller.

Vissa uppdrag är roliga och svåra men majoriteten är bara deja vu.

SISTA ORDEN
‘Transformers: Dark of the Moon – Stealth Force Edition’ är ett simpelt spel, kan man säga. Obekväma kontroller, samma saker att göra fast att man får ingenting. Rösterna var bra och roligt i vissa situationer.

4/10. Jag tror att det är rättvist mot ett Nintendo-version av ett annat spel.

Crime Hunter…

Beenox ger oss deras fjärde Spider-Man spel som är baserad på Marc Webb uppföljare till 2012s reboot: The Amazing Spider-Man 2.

004

Det finns inget perfekt Spider-Man spel. Det finns bara bra och dåliga. Det här spelet är i mitten av det.
Spelet har ungefär samma handling som filmen förut att det utspelar sig efter det förra spelet. Så det betyder: ingen Rhino, inget mer om ”the untold story” och inga saker som kan spoila filmen. FYI, Gwen är inte död. Hon är inte ens med i spelet!
De la till några karaktärer som Wilson ”Kingpin” Fisk, Shocker, Cletus Kasady, Black Cat och Kraven. Kraven är som Spider-Mans mentor ungefär. Hans karaktär är intressant och man vet inte vad som kommer.

Electro och Harry Osborn är såklart kvar i denna story. Man möter Max Dillion i OSCORP och han hjälper dig att komma vidare. Han faller i en tank fylld av elektriska ålar, som i filmen, men vi ser det inte hända. Harrys story är samma som i filmen. Jag tycker att 50% av storyn, kanske mer, är bra och intressant men det vänder för att de vet inte hur de ska ta hand om allt som händer.

Gameplay är viktigt. Det är likt det första spelet men de ändrade några få kontroller. För att svinga sig i Manhattan har man vänster och höger arm. Om det är en byggnad till vänster, så använder man vänster arm och vice versa. Ibland blir det jobbigt men man vänjer sig.
Combat inkluderar attack och counter, som all combat har. Stealth-systemet är förbättrat.Web Rush är tillbaka! Det kändes som att det var sämre Web Rush. Men man vänjer sig ju.

Det här ”Hero or Menace”-systemet är någonting som jag måste prata om. Om man vill vara en hjälte ska man göra side missions som att rädda folk eller jaga bilar. Det var ganska frustrerande att hela tiden göra en massa hjältedåd. Man kan ju välja att inte göra det men då är man i trubbel. Det känns upprepande att göra samma uppdrag hela tiden för att reportern Whitney Chang berättar på nyheterna att Spider-Man räddade folk från en brinnande byggnad eller liknande. Hon börjar bli irriterande…

Man spelar också som Peter Parker: man tar bilder och pratar med mäktigare folk som Kingpin eller Kraven. Man väljer vilken fråga man ska ställa. Jag gillade det för att då kan man bara få reda på det man vill få reda på.

Animationen är okej för mina ögon. Några karaktärer ser bra ut medan andra inte för det. Men det finns glitchs och bugar. Ibland stannar bilden bara plötsligt eller folk går mot en vägg. Såna glitchs tar mig ut ur spelet ibland.

The Amazing Spider-Man 2 har förbättrade saker och även nergraderade saker. Det är ett roligt spel om man vill nå sitt mål: att få trophys.

7/10.

Här är en fråga: Hur mycket får Stan Lee för att ha sin röst i ett spel?